– Att samhällsbyggare har förstått vikten av enkelhet och att människor börjat vänja sig vid att det är möjligt att umgås i tysta utrymmen. Och att det går att använda infrastruktur och utbildningsvägar som passar alla.
– De flesta skulle bry sig om till att man själv och andra i närheten har en känsla av välbefinnande oavsett, uppnått utbildningsnivå, materiella ägodelar och ett ”flott” boende, arbete och dylikt.
– Mindre fokus på effektivitet kan bidra till att tid lösgörs och i sin tur bidra till ett mer anpassat samhälle med mindre stress och större utrymme till kognitiv flexibilitet.
– Försäkringskassan finns inte längre, medborgarlön har införts. Varje individ får själv bedöma hur mycket de kan och vill arbeta, så att alla har tid och ork att ta hand om sig själva och varandra, och spendera tid på det som känns meningsfullt i livet.
– Vi pratar öppet om saker som är jobbiga. Vi går långsammare, ler och pratar med varandra.
– Att vi har färre rädslor, psykiatriska sjukdomar och förståelse för oss själva.
– Platser för återhämtning. Överallt. Mitt i stadskärnor. På arbetsplatser.
– Jag önskar att det samhälle vi lever i börjar värdera människors lycka och välbefinnande snarare än att enbart prata pengar och framgång. Sällan ser jag politiska debattörer lyfta dessa aspekter utan fokuserar främst på de ekonomiska problematiker vi står inför. Så i min värld önskar jag att våra ledare börjar diskutera över hur vi, folket kan leva lyckligare liv.
– Mer paus från smart teknik. Mer kontakt med djur och natur. Mer fysisk rörelse.
– Bättre förståelse kring kognitiva svårigheter samt bättre utvecklade interventioner.
– Långsiktigt ekonomiskt tänkt. Mer vetenskapligt baserat istället för massa tyckanden.
– Då finns etablerade instanser och en erkänd verksamhet för funktionsvarierades behov i samhället.
– Barn och ungdomar måste få kunskap i hur digitala lösningar och teknik påverkar oss utifrån den kunskap som finns idag.
– Att miljön vi lever i och där vi är engagerade i dagliga aktiviteter påverkar oss och vi påverkar miljön, viktigt att få en förståelse för interaktionen mellan miljön, aktivitet och personen och inte se dem som separata delar.
– Om alla fick en basinkomst som grund att leva på skulle mycket stress elimineras. Med dagens system går alldeles för mycket kraft åt till kontakter med försäkringskassan och andra instanser för att överhuvudtaget kunna sätta mat på bordet för många.
– Människors resurser tas tillvara i mycket större utsträckning.
– De som har erfarenhet av att ha extra stora behov av hjärnvänlighet finns med som experter i alla arbeten som syftar till att fortsätta utveckla samhället.
– Mer grönområden, våga lyssna på dem som ser saker från ett annat perspektiv och inte från de inpräntade gamla hjulspåren.
– Ha öppet sinne, vara mer inkluderande, minska på arbetsdagar, kraven i samhället.
– Ha en del i kollektivtrafiken som är anpassad för oss med neuropsykiatriskt handikapp ex. Sittplatser (som det redan finns plats för äldre, barnvagnar) så borde man ta hänsyn till dem som vill ha avstånd och minskad intryck av ljud och ljus, som kupétänk. Likaså i offentliga platser. Restaurang, cafe, väntrum. Så ska det finnas ”kryp in”.
– Ge personal en grundkurs inom neuropsykiatri som arbetar med service. Det tror jag är viktigt. Apotek, hotell, butik… i kön till kassor bla… få paus rum i affärer, sittplatser osv här och var. Väldigt viktigt.
– Att det fanns personal i köpcentrum man kan gå till vid frågor och oro, stress. Som hjälper oss med handikapp och andra att bli sedda och förstådda i en värld av stress och folksamlingar som i ett affärscentrum. Då kan man minska på oro över att gå själv i ett så stort område med mycket som kan bli till ett problem. Det blir som en assistent som finns alltid på plats. En pelare. Och mycket mer..
Svenska 
English 
Español